När hovarna är skodda
Hovvägg
När hästen skos använder man oftast skor av järn eller aluminium, då dessa metaller bättre klarar av påfrestningarna som hästens hovar skulle utsättas för. Dagens ridhästskor är normalt sett lite tjockare och tyngre, ofta gjorda i järn. Travhästskorna är lite tunnare och vanligtvis gjorda i aluminium för att störa hästen så lite som möjligt när de travar snabbt. En järnsko är ungefär 1 cm tjock, men det finns både tunnare och tjockare. För att kunna fästa skon i hoven måste hovslagaren spara hovvägg för att inte sömmen ska gå in i kötthoven. Den extra längden på hoven och tjockleken på skon gör att hela hoven lyfts upp från marken.
Resultatet blir ofta att hoven lyfts från marken, att trakterna viks in under hoven eller pressas ut från hoven, samt utebliven markkontakt för strålen. Beroende på hovslagarens jobb kan hovarna bli utflutna runt om eller för trånga så att hoven är bredare vid kronranden än vid marken. Hästskor är fästa med sömmar fram till hovens bredaste punkt för att bevara en del av den naturliga utvidgningen när hästen rör sig. När hästen rör sig breddas hovväggen som är fri från sömmarna. De krafter som annars skulle pressat hovväggen utåt påfrestar nu den hovvägg som är fixerad i sömmar. Det bildas spänningar i hovvägen när den har fel form. Ojämna trakter kan leda till sprickor mitt fram på hoven och liggande traktstöd kan skapa sprickor i hovens bakre del.[1]
Trakter
De invikta trakterna kallas även för understuckna trakter eller collapsed heel på engelska. De uppkommer när trakten är för lång och när hästens vikt är tillräckligt stor för att hornet inte ska orka hålla sin form. Understuckna trakter verkar vara mer vanligt på lite större eller tyngre hästar. Många mindre hästar som t.ex. shetlandsponnyer får mer konformade hovar då deras vikt inte är tillräckligt hög för att tvinga ner trakterna.
Alla deformationer i hoven, felaktiga vinklar och ömhet orsakar även problem längre upp i kroppen. Om hästen har ont i traktområdet på framhovarna placerar den benen längre in under kroppen för att avlasta det området som gör ont. Felaktig benställning kan leda till förändrat rörelsemönster och värk i rygg och bakdel.[2]
Stråle
Strålens funktion är att pumpa blodet upp i kroppen igen och att absorbera stötarna som blir vid varje nedsättning[3]. För att den ska fungera optimalt måste den ha markkontakt. Men när hovväggen är för lång uteblir markkontakten och hästens naturliga stötdämpning försvinner till stor del. Strålen fungerar på samma vis som hundar och katters trampdyna, man vill därmed att strålen ska vara bred, fyllig och utan mitt- eller sidostrålfåror. I strålen finns proprioceptorer som hästen använder för att känna sitt underlag.[4][5] Dessa receptorer är en del av kroppsuppfattningen då de är avgörande för att kunna avgöra kroppsdelarnas position. Receptorerna registrerar ledernas lägen genom att läsa av spänningen i muskler och senor. [6] Dessa receptorer gör att hästen vet vilket underlag den står på och kan anpassa steglängd och hastighet utifrån den information som hästen får från hovarna. Det betyder att om hästen inte har skor på sina hovar kan den lära sig att tyda underlaget den går på vilket leder till att den kanske inte behöver ha broddar på sig under vintern. Med skor är det omöjligt för hästen att känna vilken typ av underlag den går på, underlaget är inte tillräckligt djupt för att strålen ska ha kontakt och därmed analysera underlaget.
Stötdämpning och blodcirkulation
1983 gjordes en avhandling av veterinären Luca Bein där han mätte stötabsorbtionen på skodda och oskodda hovar. Han upptäckte att skodda hovar mister 60 % till 80 % av hovens stötdämpning. Han demonstrerade också att en skodd hov som skrittar på asfalt tar emot tre gånger så stor stötkraft som en oskodd hov som travar på asfalt.[7][8] Han upptäckte också att skon vibrerar på ca 800 Hz vid varje nedtramp, på så höga frekvenser skadas levande vävnad.
När man skor hästen fixeras hovväggen i skon. Vid varje steg kan inte hovvägen vidga sig, sulan plattas inte ut, strålen och den elastiska putan komprimeras inte. Detta händer varje gång en frisk barfotahov sätts ner. Hovarna hjälper hjärtat att pumpa blodet runt i kroppen, hovmekanismen är resultatet av utvidgningen och avsmalnandet av hovkapseln som gör att blodet pressas upp i kroppen igen.[9] Ökad blodgenomströmning genom hovarna gör att de får mer syre och näringsämnen vilket leder till förbättrad hornkvalitet och friskare hovar.
Slutsats
Forskning är alltid objektiv men resultaten kan vinklas så att man får det svar man är ute efter. Men de sidor och artiklar jag har läst pekar åt samma håll: skor är inte bra för hovarna. Jag har hittat många fler hemsidor där skribenten är för barfotaverkning och tar upp alla fördelar med den. Av hovslagarna är det väldigt tyst både när det gäller hemsidor som beskriver hovens funktion och forskningsartiklar.
Det är fler nackdelar än fördelar att ha skor. Fördelen är att man inte behöver oroa sig för underlaget, hästen känner det ändå inte, man kan korrigera vissa rörelseavvikningar. Nackdelarna är dock fler: sprickor, lamellrandsröta p.g.a. infekterade ingångshål vid sömmarna, felaktig benställning, minskad stötabsorption och minskad blodgenomströmning.
Fördelarna med att inte ha skor är att man: ser via hovarna om hästen har infektioner i kroppen, strålen får alltid jobba, den sliter alltid på hovarna och man an när som helst verka de, välfungerande hovmekanism, maximal blodgenomströmning, den känner terrängen och kan anpassa hastigheten så den in halkar t.ex.
När hästen skos använder man oftast skor av järn eller aluminium, då dessa metaller bättre klarar av påfrestningarna som hästens hovar skulle utsättas för. Dagens ridhästskor är normalt sett lite tjockare och tyngre, ofta gjorda i järn. Travhästskorna är lite tunnare och vanligtvis gjorda i aluminium för att störa hästen så lite som möjligt när de travar snabbt. En järnsko är ungefär 1 cm tjock, men det finns både tunnare och tjockare. För att kunna fästa skon i hoven måste hovslagaren spara hovvägg för att inte sömmen ska gå in i kötthoven. Den extra längden på hoven och tjockleken på skon gör att hela hoven lyfts upp från marken.
Resultatet blir ofta att hoven lyfts från marken, att trakterna viks in under hoven eller pressas ut från hoven, samt utebliven markkontakt för strålen. Beroende på hovslagarens jobb kan hovarna bli utflutna runt om eller för trånga så att hoven är bredare vid kronranden än vid marken. Hästskor är fästa med sömmar fram till hovens bredaste punkt för att bevara en del av den naturliga utvidgningen när hästen rör sig. När hästen rör sig breddas hovväggen som är fri från sömmarna. De krafter som annars skulle pressat hovväggen utåt påfrestar nu den hovvägg som är fixerad i sömmar. Det bildas spänningar i hovvägen när den har fel form. Ojämna trakter kan leda till sprickor mitt fram på hoven och liggande traktstöd kan skapa sprickor i hovens bakre del.[1]
Trakter
De invikta trakterna kallas även för understuckna trakter eller collapsed heel på engelska. De uppkommer när trakten är för lång och när hästens vikt är tillräckligt stor för att hornet inte ska orka hålla sin form. Understuckna trakter verkar vara mer vanligt på lite större eller tyngre hästar. Många mindre hästar som t.ex. shetlandsponnyer får mer konformade hovar då deras vikt inte är tillräckligt hög för att tvinga ner trakterna.
Alla deformationer i hoven, felaktiga vinklar och ömhet orsakar även problem längre upp i kroppen. Om hästen har ont i traktområdet på framhovarna placerar den benen längre in under kroppen för att avlasta det området som gör ont. Felaktig benställning kan leda till förändrat rörelsemönster och värk i rygg och bakdel.[2]
Stråle
Strålens funktion är att pumpa blodet upp i kroppen igen och att absorbera stötarna som blir vid varje nedsättning[3]. För att den ska fungera optimalt måste den ha markkontakt. Men när hovväggen är för lång uteblir markkontakten och hästens naturliga stötdämpning försvinner till stor del. Strålen fungerar på samma vis som hundar och katters trampdyna, man vill därmed att strålen ska vara bred, fyllig och utan mitt- eller sidostrålfåror. I strålen finns proprioceptorer som hästen använder för att känna sitt underlag.[4][5] Dessa receptorer är en del av kroppsuppfattningen då de är avgörande för att kunna avgöra kroppsdelarnas position. Receptorerna registrerar ledernas lägen genom att läsa av spänningen i muskler och senor. [6] Dessa receptorer gör att hästen vet vilket underlag den står på och kan anpassa steglängd och hastighet utifrån den information som hästen får från hovarna. Det betyder att om hästen inte har skor på sina hovar kan den lära sig att tyda underlaget den går på vilket leder till att den kanske inte behöver ha broddar på sig under vintern. Med skor är det omöjligt för hästen att känna vilken typ av underlag den går på, underlaget är inte tillräckligt djupt för att strålen ska ha kontakt och därmed analysera underlaget.
Stötdämpning och blodcirkulation
1983 gjordes en avhandling av veterinären Luca Bein där han mätte stötabsorbtionen på skodda och oskodda hovar. Han upptäckte att skodda hovar mister 60 % till 80 % av hovens stötdämpning. Han demonstrerade också att en skodd hov som skrittar på asfalt tar emot tre gånger så stor stötkraft som en oskodd hov som travar på asfalt.[7][8] Han upptäckte också att skon vibrerar på ca 800 Hz vid varje nedtramp, på så höga frekvenser skadas levande vävnad.
När man skor hästen fixeras hovväggen i skon. Vid varje steg kan inte hovvägen vidga sig, sulan plattas inte ut, strålen och den elastiska putan komprimeras inte. Detta händer varje gång en frisk barfotahov sätts ner. Hovarna hjälper hjärtat att pumpa blodet runt i kroppen, hovmekanismen är resultatet av utvidgningen och avsmalnandet av hovkapseln som gör att blodet pressas upp i kroppen igen.[9] Ökad blodgenomströmning genom hovarna gör att de får mer syre och näringsämnen vilket leder till förbättrad hornkvalitet och friskare hovar.
Slutsats
Forskning är alltid objektiv men resultaten kan vinklas så att man får det svar man är ute efter. Men de sidor och artiklar jag har läst pekar åt samma håll: skor är inte bra för hovarna. Jag har hittat många fler hemsidor där skribenten är för barfotaverkning och tar upp alla fördelar med den. Av hovslagarna är det väldigt tyst både när det gäller hemsidor som beskriver hovens funktion och forskningsartiklar.
Det är fler nackdelar än fördelar att ha skor. Fördelen är att man inte behöver oroa sig för underlaget, hästen känner det ändå inte, man kan korrigera vissa rörelseavvikningar. Nackdelarna är dock fler: sprickor, lamellrandsröta p.g.a. infekterade ingångshål vid sömmarna, felaktig benställning, minskad stötabsorption och minskad blodgenomströmning.
Fördelarna med att inte ha skor är att man: ser via hovarna om hästen har infektioner i kroppen, strålen får alltid jobba, den sliter alltid på hovarna och man an när som helst verka de, välfungerande hovmekanism, maximal blodgenomströmning, den känner terrängen och kan anpassa hastigheten så den in halkar t.ex.